Känslan av systemkollaps började gradvis ta över mig, inte på grund av politiska beslut eller uppgivenhet över motståndarsidans maktövertag, utan på grund av de som jag trodde skulle stå på samma sida som mig.

Det är just det som gjorde att jag för första gången i mitt liv kände att jag själv kollapsar.

Alla verkar vara överens om att fackföreningarna blir svagare och befinner sig i kris. Det finns gott om materiella förklaringar: förändringar i produktionsregimer, globalisering av kapitalet, upplösningen av arbetarklassen – från ett homogent och kollektivt subjekt med samma intressen till geografiskt, demografiskt och kulturellt splittrade grupper av individer som strävar efter sina egna intressen, jada jada. Det finns även gott om historiska och politiska analyser av själva korporativismens roll i skapandet av denna kris och i försvagandet av arbetarklassens ställning – samförståndsandan som vilar på premissen att kompromiss mellan klasser kan uppnås, men bara så länge den syftar till att förverkliga marknadsliberalismens idéer. På längre sikt blir alltid kapitalet den vinnande sidan.

Men trots att jag vet allt detta så tänker jag ofta att krisen beror lika mycket på de som krisen slår mot. Vad är det som gör att inte bara den politiska makten och kampviljan går förlorad i en social rörelse, utan också en grundläggande förmåga till att tänka fritt‚ att se världen, och sig själv i den, för vad den är; men framförallt förmågan till medmänsklighet.

Under de senaste åtta åren har jag ägnat mig åt någon slags ofrivillig fältstudie av den svenska modellen. Dels genom att själv jobba här i Sverige som migrant och träffa andra migranter, dels genom att vara förhandlare och någon slags “extern organisatör” för SAC. Mina insikter om vad som menas med den svenska modellen kom dock främst genom min kontakt med majoritetsfacken, a-kassor, hyresgästföreningen, och i samband med dessa även svenska myndigheter och rättsväsendet.

Vad är den svenska modellen egentligen? Det är inte bara att facken ska kunna förhandla löner utan statens inblandning. Det är också ett system som erkänner att arbetarklassen är svagare och i behov av skydd inom kapitalismen,. Uppgiften att organisera skyddet har man överlämnat till arbetstagarorganisationer. Systematiken i den svenska modellen, lärde jag mig genom “learning by doing” – alltså facklig aktivism, hantering av fuskande arbetsgivare, försök att uppmärksamma myndigheter på exploatering och skattebrott, och genom att agera ett slags personligt ombud för arbetare som faller utanför den svenska modellens skydd. Det är mest migranter som utnyttjas och av olika anledningar och utestängs från att utnyttja sina rättigheter eller få hjälp av ansvariga institutioner.

Min erfarenhet är tyvärr inget annat än traumatisk.

Man hör att den svenska modellen fungerar bra i sin helhet, men ur mitt perspektiv är det tvärtom, både enskilda delar och hela systemet är grovt dysfunktionellt.

Det som skapar hinder för att systemet ska fungera är oftast inte regler eller lagar utan den svenska modellens självaste aktörer. Visst finns det bra och dåliga tjänstemän och kanske har jag haft oturen att bara träffa de dåliga, men jag tror det finns något mer, en nästan brutal verklighetsfrånvändning, nästan avhumanisering. För att försöka svara på om det är organisationskulturen i fackföreningarna som orsakar deras egna kris kommer jag beskriva några exempel på byråkratiserandet av dem.

En arbetare på jordbruksföretaget som bara anställer migranter påpekade lönediskriminering på grund av nationalitet. Jag ringde facket som hade kollektivavtal där och förklarade problemet. Jag frågade om det var okej att hälften av arbetarna (som kom från Ukraina) tjänade hälften av vad resten av de anställda (från andra östeuropeiska länder) gjorde. Fackens ombud sa att företaget har tagit in “praktikanter i jordgubbsplockning” från Ukraina så det var ok. Det argumentet räckte för facket att inte ta kampen för 100 personer som fick 40 kr i timmen.

En chef för ett städbolag som utnyttjade migrantkvinnor hade två företag med exakt samma namn – ett utan anställda men med kollektivavtal och ett med 50 anställda men utan kollektivavtal. Jag ringde facket som hade kollektivavtalet bolaget och frågade om de var intresserade av att kolla närmare på detta. Jag förklarade att det var uppenbart att kollektivavtalet i ett av bolagen bara var för syns skull, för att lura kunder och upphandlare. Facket som tydligen blev lurad av en skitföretag var dock inte intresserad, ombudet där förstod inte ens vad jag ville. Trots att jag förklarade rabblade de att ‘om jag hade problem på jobbet borde jag bli medlem hos dem först’.

En gång ville jag faktisk bli medlem i ett LO:fack. Det var när jag själv, för nästan åtta år sedan tjänade 50 kronor i timmen på en indisk restaurang i Malmö. Jag ringde Hotell- och restaurangfacket. På min fråga om vad kan jag, utan personnummer eller kontrakt,göra för att förbättra mina villkor svarade ombudet att jag borde börja med att skaffa mig personnummer och kontrakt och att jag kunde jag ringa dem efter det. Sedan dess har jag träffat många såna “svenska-modellens Marie Antoinette”.

För ett år sedan involverades jag i en lång process mot ett städbolag som exploaterade arbetare från Polen. Det blev en stämning i Arbetsdomstolen. Anställda, via SAC, vann mot arbetsgivaren, men städbolaget lyckades förhala processen genom att flera gånger ställa in sammanträdet i domstolen och på så sätt snabbt sätta sig i konkurs, och slippa betala skadestånd och uteblivna löner. Men verksamheten fortsatte oförändrat under ett nytt namn och vi kom i kontakt med anställda som kunde bekräfta det. För att slippa ha att göra med SAC igen, tecknade städfirman snabbt ett kollektivavtal med facket F. Jag vände mig därför direkt till dem för att varna om den exceptionellt jävliga arbetsgivaren. Jag förklarade att jag hade bevis och underlag som visar att bolaget de precis tecknade avtal med var det gamla bolaget under nytt namn. Jag hade jobbat med fallet under långt tid och kunde lämna över informationen till F samt information om företagets andra olika raffinerade fuskupplägg. Bolagets verksamhet var rakt av kriminellt, med allt från övervakning, vräkningar, trakasserier, skattefusk, bokföringsbrott och  målvaktsverksamhet. Men F mötte mig med fientlighet. Först ville ingen tala med mig, och när jag till slut tjatade mig till ett möte blev jag utskälld och fick höra att allt är frid och fröjd och att arbetsgivaren försäkrat att det nya bolaget inte hade något med det gamla att göra. Jag fick också höra att det var hemskt av SAC att stämma det stackars städföretaget och tvinga dem i konkurs. Att det var extremistiskt, och att “det fanns värre arbetsgivare” och “dessa människor” (polacker) “kommer ju hit bara för att jobba några månader, tjäna mycket och åka hem, och de bryr sig inte om sina villkor”. Det var smärtsamt att inse verkligheten, att en fackförening, på riktigt, valde att försvara grov kriminell verksamhet framför att bryta mot samförståndsidén.

Det här är bara några exempel där fackföreningar aktivt försvarade, inte bara dåliga utan även brottsliga arbetsgivare. Men det är inte bara facken som har snurrat in sig i den här mentaliteten. Hyresgästföreningen spenderar flera hundra tusen kronor på att ta fram rapporter om hur de ska nå ut till migranter och utrikesfödda men kan inte heller agera i situationer där det faktiskt skulle kunna göra skillnad.

För några år sedan kom jag i kontakt med arbetare från EU som hyrde baracker för ockerpriser av sin arbetsgivare. Arbetarna ville organisera sig, bland annat för att få ner hyrorna. Jag hjälpte till att ordna ett stormöte med Hyresgästföreningens ombud för gruppen. Hyresgästföreningen samlade inträdesblanketter med underskrifter från alla 25 migranter som kom till mötet berättade sedan att de kan ändå inte kan hjälpa till då migranterna inte varit medlemmar i tre månader. Vi fick också veta att Hyresgästföreningen inte kommer kunna hjälpa dem ens när tiden passerat. De anställda, hade nämligen fixat en namninsamlingslista för kollegor gällande hyresfrågan några månader tidigare. Hyresgästföreningen menade att de inte hjälper till i tvister som har uppstått innan medlemskapen tecknades.

Nästa  gång trodde jag att jag hade lärt mig från mina misstag och när jag träffade några migrantarbetare som hade en ganska osäker bostadssituation tipsade jag dem om att bli medlemmar i Hyresgästföreningen direkt. Efter några månader uppstod det ett problem med migranternas bostad. Deras hyresvärd vägrade teckna avtalet då de inte kunde identifiera sig med svenska id-kort. De hade “bara” sina EU-pass. Hyrestgästföreningens jurist sa bara “tyvärr, vi kan inte göra nånting”, enligt juristen rörde problemet diskrimineringslagen och inte hyreslagen, så frågan var utanför föreningens område. Jag frågade om denne skulle åtminstone kunna skriva ett kort uttalande om att det inte var ok att diskriminera hyresgäster på grund av av etnicitet, men inte heller det kunde de göra. Vi fick fixa problemet själva. Det var ärdomen.

För den som utsatts för fusk från arbetsgivaren är det nästintill omöjligt att få ersättning från A-kassan, även om man har varit betalande medlem länge. Jag skulle hjälpa migranter som fick sparken under coronautbrottet med ansökningsprocessen hos a-kassan eftersom de inte pratade svenska. Arbetsgivaren som tidigare avskedat  och vräkt dem från en dag till annan, sket så klart i att skicka arbetsgivarintyg till a-kassan, så jag kontaktade deras handläggare för att förklara situationen. Jag hade prydliga pärmar med all möjligt dokumentation som kunde styrka anställningen, utbetalningar av löner etcetera. Arbetsgivaren hade strulat med lönespecar men arbetarna var bra på att dokumentera så jag hade tillräcklig med underlag som tidigare räckte till och med som bevis för att vinna i domstolen. Men arbetarnas egen arbetslöshetsförsäkring tyckte att endast att dokumenten utfärdade av arbetsgivaren var av något värde och hade trovärdighet. Trots att vi förklarade att arbetsgivaren kommer inte skicka några intyg då bolaget var redan i konkurs och var i konflikt med arbetarna, insisterade kassan att vänta på chefens arbetsgivarintyg. Det tog nästan fyra månader och oändligt med mejl och telefon till a-kassans handläggare innan arbetarna till slut fick ersättning. Att deras egna medlemmar fick sparken och saknade pengar för mat och hyra under flera månader, verkade vara ett mindre problem än att “arbetsgivaren måste få  tillräckligt med tid för att skicka intyget”.

En organisation som jobbar mot diskriminering berättade till mig att majoritet av anmälan de får gäller just diskriminering inom fackföreningar. Väldigt många gånger blir migrant-medlemmar ignorerade och det är bara när en svensktalande som hör av sig till facket som något kanske börjar hända.

Ja, jag blev varnad innan, att det inte gick så bra för de stora facken, att de var byråkratiska och centralt styrda, även smårasistiska. Men den lilla kontakt jag hade med den världen var bortom det jag kunde föreställa mig i det värsta av alla möjliga scenarion. För att för den som möter verkliga (och mer och mer vanliga problem) från chefen eller från hyresvärden är det idag tyvärr helt meningslöst att söka hjälp hos dessa intresseorganisationer.

Om jag ska vara ärlig är det jag sysslat med som aktivist och SAC-engagerad inte ett försök att revolutionera fackföreningsrörelsen, eller störta kapitalens makt. Oftast har det handlat om att kunna se till att saker och ting funkar och göra det möjligt för folk att ta del av de kvarlevor av skydd som den svenska modellen, i teorin, ska kunna erbjuda. I varenda en av dessa situationer har jag behövt kämpa i motvind för att de inblandade organisationerna ens skulle utföra sina grundläggande uppgifter. För mig och de jag möter, har det ibland känts som om alla dessa ombud och handläggare inte tyckt att våra problem och oss migranter varit värda något. Som om vi inte var människor som skulle tas på allvar, utan bara var något jobbigt man ville bli av med

Jag känner mig ibland förtvivlad över bemötandet och förlamningen jag möter, men jag tror inte att alla byråkrater i till exempel majoritetsfacken är onda. Det är en för simpel förklaring.

Dessa individer, även om de är betalda ombud, förtroendevalda och tjänstemän, finns trots allt med i en (om än byråkratiserad) rörelse som strävar mot något mål.

Och jag vill tro är att i de flesta fall är våra mål inte så annorlunda.

Jag ville tro att de och alla andra liknande absurda situationer bara var en slump, att det bara var fel personer jag råkade komma i kontakt med, men jag tror inte det längre.

Jag har börjat fundera om problemet ligger hos mig, att jag kanske inte förstår något av det systemet. Men jag tror inte längre på det heller. Trots att jag har lärt mig myndighetsspråket möter jag en osynlig vägg varje gång jag pratar med något facklig ombud, handläggare på a-kassa eller en myndighet. Det är som om den stunden jag förklarar ett problem som jag hoppas få hjälp med (och oftast gäller det en migrant), händer det något, en mur byggs, inget kan någonsin göras.

Den kollektiva oförmågan att agera, en kollektiv ängslighet att inse problemen – det är den svenska modellens förnekelsekultur.

Det är som om det i Sverige finns två helt olika verkligheter. En verklighet finns i de sociala rörelsernas institutioners (fackens, a-kassans och hyresgästföreningens) verksamhetsmål, rapporter, debattartiklar och styrdokument, och en helt annan i det verkliga livet. Men när problemformuleringar och mål förkroppsligas och människorna det berör hör av sig, blir det för jobbigt att hantera.

Ibland tänker jag att allt det och hela denna förnekelsekultur är en del eller en effekt av den institutionella dumheten och förlamningen och rasismen, men det kan inte vara hela sanningen heller. Det måste också vara någon slags försvarsmekanism.

De måste inse att där ute i det verkliga samhället finns det konflikter och intressen, saker man borde stå för och försvara. Men de vet innerst inne att de är svaga.

De är rädda att inse det. Då blir istället den som blottar verkligheten en fiende.

När problemen och maktlösheten är för jobbiga för att konfronteras med har man lärt sig att avfärda och bortförklara, När de byråkratiserade rörelserna på så sätt lärt sig att agera myndighet anammar de även myndigheternas kultur och sätt att tänka. På en myndighet finns det inga intressen inget direkt ansvar, det finns bara ärenden. En myndighet agerar inte, den handlägger. Man väntar, man tar beslut, går till nästa ärende. Myndigheter har alltid skapats och styrts uppifrån. Rörelserna, hur byråkratiska de har blivit, kommer underifrån, och kommer inte överleva om de tänker och agerar som en myndighet. En rörelse som vänder sig mot sin bas och som vänder sig mot verkligheten gräver, helt enkelt, sin egen grav.